Den sista hemligheten

Recenserad första gången 050704

Läste ut Ian Caldwell och Dustin Thomasons "Den sista hemligheten" (The rule of four) där i hängmattan, ni vet, boken som man bara måste läsa om man gillade Da vinci-koden och som beskrivs på omslaget till min engelska upplaga som The Da vinci-code for people with brains.

Men, hm, njae, håller nog inte med. Boken är inte på något sätt dålig men jag tror att den förlorar på denna eviga Da vinci-jämförelse. Jag tycker att Dan Brown är en tekniskt duktig författare. Både Da vinci koden och Änglar & demoner är spännande och känns som om de är skrivna av någon väldigt insatt person. Även om Browns skriftspråk är...tja, lite lätt patetiskt. Den sista hemligheten är bättre skriven, rent skriftmässigt. Personerna i boken känns inte som trista stereotyper och man får lära känna dem mycket bättre än Browns. Men det är också något som förbryllade mig; jag förväntade mig, om än inte det halsbrytande tempo som Brown skriver i så i alla fall lite action. Och det är det bara bitvis i den här boken. Det känns som om den mer handlar om personerna än hemligheten som titeln syftar på. Och det är inte negativt men samtidigt inte det jag förväntat mig och hoppats på.
Handligen då: Boken har Tom, en sistaårs elev på Princeton som huvudperson. Toms pappa, som dött i en bilolycka, ägnade sitt liv åt att försöka tyda den mystiska boken Hypnerotomachia Poliphili, skriven av en okänd författare på 1400-talet. Boken är mycket sällsynt och beskrivs som lika värdeful som Gutenbergs bibel trots att ingen förstår vad den egentligen handlar om. Trots att fadern förstörde både relationer och sin karriär på grund av boken kommer Tom ändå att hjälpa sin vän Paul att skriva en uppsats om boken på Princeton. Tillsammans med vännerna Gil och Charlie lyckas de knäcka bokens gåtor, en efter en och anar ett chiffer som håller en otrolig hemlighet. Men de är inte ensamma om att vilja ha svaret på den gåtfulla boken. Snart inser Tom och de andra att människor faktiskt är beredda att mörda för dess innehålla och att de själva kanske står på tur.
Låter det ur-spännande?! Det tyckte jag också men... det var liksom inte så spännande som jag trodde. Fast jag var en aningen besviken på Da vinci-koden (hade ur-höga förväntningar på den) så sträckläste jag den, kunde liksom inte lägga den i från mig. Och det upplevde jag inte med den här boken. Den är liksom godkänd. Spännande men inte alls så spännande som jag trott. Bra story men den hade kunnat berättas på ett bättre sätt. Fint skriven men det räcker inte. Det kändes lite som om boken slutade där det spännande precis skulle börja. Suck, jag som så gärna ville att detta skulle vara en höjdare! Kanske hade jag för höga förväntningar igen? Nåja, skulle jag betygsätta på en skala från 1-5 så hade det blivit en rätt slätstruken tre. Tyvärr.