En blomma i Afrikas öken & Ökenblomman

Recenserad första gången 050803

För en tid sedan fyndade jag Waris Diries båda böcker, En blomma i Afrikas öken och Ökenblomman återvänder i en secondhand shop för 10 kr styck och nu har jag plöjt dem på semestern.
Jag älskar ju att läsa böcker om Afrika och dessa handlar ju om Waris Dirie, som växte upp i en nomadfamilj i Somalia men sedan blev internationell fotomodell på toppnivå i västvärlden.
I första boken får man inledningsvis läsa om hur Waris växte upp och det gillade jag. Hon beskriver hur nomadfolken lever utan andra ägodelar än sina getter och sin flyttbara hydda. Hur hennes barndomsdröm var att få ett par sandaler för att hon inte skulle skära sönder sina fötter när hon vallade getterna. Hon beskriver också den ohyggliga könsstympning alla flickor utsätts för och hur flickors enda värde består i att de blir bortgifta för ett antal kameler som tillfaller deras far. Waris var ett viljestarkt barn som ofta i frågasatte de uråldirga sederna och när hennes far ville gifta bort henne, endast 13 år gammal, med en 60-årig man hon aldrig träffat rymde hon hemifrån. Trots att hon inte hade varken mat eller pengar, aldrig sett en butik eller ens en bil tar hon sig till Mogadishu och sedan vidare, tillsammans med släktingar till London där hon anställs som piga hos den somaliska ambassadören. Och där upptäcks hon så småningom och börjar sin karriär som modell.
Jag tycker ju att detta borde vara den intressanta delen av boken men nepp, tyvärr är det inte så. Tillsammans med Cathleen Miller har Waris skrivit ännu en dåligt skriven bok som liksom inte fångar upp vilka känslor hon egentligen hade när hon såg en tv för första gången eller hur det gick till när hon acklimatiserades till den västerländska livsstilen. Det enda jag kände som var bra beskrivet var när hon ensam flög från Afrika till London. Då kunde man riktigt känna hennes skräck och förvirring. I resten av första boken berättar hon om hur hennes.modellkarriär tog fart och hur hon upplevde hela den kulturen. Kanske är det för att jag inte gillar Waris som person. Jag vet inte varför men hon verkar vara en lite ohyfsad person liksom. Framfusig på ett ohyfsat sätt. Och när man fått den uppfattningen om någon är det svårt att gilla deras bok. Hon skriver så klart om könsstympningen också. Om hur hon till sist vågar sig iväg till en läkare som opererar henne och om hur hon inleder en kamp mot detta. Jag tvivlar inte alls på att hon gjort massor då hon senare började jobba för FN men detta kommer inte fram i boken.

I bok nmummer två beskrivs det hur hon åker tillbaka till Somalia för att träffa sin familj. Den här boken har hon skrivit med en annan medförfattare, Jeanne D’Haem och de båda böckerna är översatta av olika personer vilket gör att namn är olika och det känns som om hon motsäger sig själv ibland. I ettan skriver hon att hon inte har något fast hem eftersom hon är nomad i grunden och trivs med att ha få ägodelar och flytta runt. I tvåan är plötsligt detta att flytta det värsta hon vet. Det är ändå rätt intressant att läsa om kulturkrocken som uppstår när hon ska leva nomadliv igen efter 20 år i väster. A
llra bäst gillar jag att läsa om hennes mors protester när Waris försöker övertala henne att följa med henne tillbaka till USA.

Summa summarum tycker jag att man kan läsa de här böckerna eftersom de handlar om ett intressant ämne. Men de är väldigt dåligt skrivna om ämnet.